Kommentar 1
Efter att ha läst artikeln om Pamir och även
andra, bl a tyska, tidningsartiklar har jag väl inte mycket att
tillägga. Det var naturligtvis en mänsklig och marin katastrof.
1956 var jag mönstrad matros i gamla Margareth
Johnson i över ett år innan jag började på
Sjöbefälsskolan i Göteborg. Jag minns speciellt ett möte
med Pamir under för fulla segel utanför La Plata-mynningen.
Det var litet disigt och hon var en härlig syn när hon dök upp.
Ibland låg vi tillsammans med Pamir i Buenos
Aires, där även vi lastade spannmål någon av resorna.
Pamir brukade lossa kol och lasta spannmål. En viss del av
spannmålet skulle alltid lastas som säcklast på toppen. Jag
minns att jag en resa var ombord och hälsade på deras timmerman. Han
beklagade sig över oerfarna eleverna och även över oerfaret
befäl.
Jag har en gammal kompis, en 85-årig Johnsonskeppare.
Han berättade att han 1957 tillfälligt hoppat av Johnson och
mönstrat på ett tyskt Hamburg Süd-Line fartyg, som konkurrerade
på Buenos Aires-traden. Han hade mönstrat 3:e styrman där
för att lära sig tyska under ett år. Då hade han kommit i
kontakt med en som brukade segla skeppare på Pamir och denne hade
erbjudit min kompis ett 2:e styrmansjobb på Pamir. Detta eftersom
han hade svårt att få tag på erfaret befäl och riktiga
sjömän. Johnson ställde strax efter min kompis inför
ultimatet att återvända till Johnson eller få sparken. Det
kanske räddade hans liv.
Jag gick i styrmansklassen när haveriet inträffade
och jag minns att vår gamle navigationslärare hade hört att
Pamir hade gått in i ovädret med för mycket segel uppe.
Men jag vet inte var han fått det ifrån. Tydligt är väl
att dom överraskades och det är väl möjligt att lasten var
dåligt trimmad. Jag vet inte alls vad som framkom vid förhören
med de få överlevande, men det hela gick uppenbarligen mycket
snabbt.
J.B. 11/2 2007.
Kommentar 2
Som vid de flesta katastrofer var det nog även här
en serie misstag som ledde fram dess fullbordan.
En bidragande orsak var nog att orkanen "Carrie" tog en
något oväntad bana. Hon kurvade norrut långt innan hon
nådde kontinenten. Nu vet jag inte hur det förhöll sig med
orkanbevakning 1957, men Pamir hade "gnist" ombord och fick säkert
god väderinformation. Vilket den 11-12/9 inte bör ha oroat skepparen.
Från den 14-15/9. när orkanen åter
avlägsnade sig mot Bermuda och programenligt ökade farten, var den
nog än mindre ett bekymmer.
Om det var en routebaserad kursändring Pamir
gjorde den 18/9 eller om det berodde på orkanrapporten vet jag inte. Om
skepparen plottade orkanbanan dagarna senare, förefaller det mig som att
han tänkte "stå på" och hinna framför orkanen. Nu hann
Pamir inte detta utan hamnade i dess nu ogynnsammare kvadranter bl.a. för
att "Carrie" åter ändrade kurs.
En 4-mast bark i en orkan har det nog inget vidare men det
klarade sig nästan alltid ändå. Så en eventuellt
dåligt stämplad spannmålslast var utan tvivel en tungt
bidragande orsak till att det gick som gjorde. Säkert hade man byggt
spannmålsskott i lastrummen men om detta gjorts ordentligt vet jag inte.
Att hon for runt ordentligt i sjön talar ett uppsnappat meddelande om att
fockmasten hade gått överbord för.
Jag begynte min sjömansbana strax efter och minns
händelsen som en tysk nationell katastrof av nästan 11 september
format. Man verkar då undvika, likt senare vid
Estonia-katastrofen, att tala alltför högt om möjliga
brister i sjömansskapet.
Pamir var ett klassiskt fartyg. Förd till
England som pris under WW 1 och sen inlemmad i Erikssons åländska
segelflotta med systern Passat som ännu kan beskådas i
Travemünde. Hon vann en gång vetekapseglingen genom att segla
Australien - England på 96 dygn. Vid katastrofen var hon elevfartyg i ett
Lübeckrederi. På den tiden höll sig alla större rederier
med egna skolfartyg - några under segel men de flesta var vanliga
lastbåtar. Bara i Sverige hade vi ett 10-tal då. Som delar i ett av
de bästa utbildningssystem som någonsin har skrotats.
C.H. 24/2 2007.
|