Pamirs öde

22 September 1957

Det tyska skolskeppet "Pamir" lämnade Sydamerika med 86 besättningsmedlemmar samt ett lass korn ombord. På grund av en utdragen stuveriarbetarstrejk hade lastningen skett med hjälp av okunniga soldater. Lasten skulle visa sig avgöra fartygets öde.

Kapten Johann Diebitsch hade utöver sin besättning även 56 kadetter i åldrarna sexton till arton år ombord. Kort efter avresan seglade fartyget rakt in i dåligt väder. Kulingen utvecklades snart till en hurricane och vid Azorerna fick fartyget slagsida. De dåligt stuvade säckarna med utsäde hade förskjutits i den hårda sjön och fartyget var på väg att kapsejsa.


Visa karta

Kapten Diebitsch sände flera SOS men det fanns få fartyg i Pamirs närhet. Det amerikanska fraktfartyget "President Taylor", so befann sig närmast tremastaren, hörde nödsignalen och satte full fart mot segelfartyget. Radiotelegrafisterna på flera fartyg hörde Pamirs sista meddelande "Vi har förlorat alla segel, har svår slagsida och tar in vatten. Behöver omedelbar hjälp"

När "President Taylor" nådde Pamirs sist rapporterade position sent på natten, fanns inget fartyget eller men ett stort bälte av vrakrester i området. I gryningen anlände flera fartyg till området och började söka efter Pamir. Sökningen resulterade i att flera av Pamirs livbåtar hittades - dock alla tomma.

I skymningen siktade utkiken på "Saxon", ett annat amerikanskt fraktfartyg, en ensam livbåt. I båten fanns 5 kadetter som tillsammans med ytterligare en kadett i en annan livbåt utgjorde de enda överlevande från det tyska skolskeppet. Kadetterna berättade hur fartyget hade rullat över och att de i sista ögonblick lyckades skära loss en livbåt innan den drogs ned i djupet.

Åttio medlemmar av besättningen hittades aldrig.

R.W. 15/10 2006.




Fyrmastbarken Pamir byggdes 1905 hos Blohm & Voss, Hamburg, som fartyg nummer 180. Storlek: 96,34 x 14,04 x 7,99 meter [316'0 x 46'0 x 26'2] Tonnage: 3020 GRT / 2777 NRT.

Kommentar 1

Efter att ha läst artikeln om Pamir och även andra, bl a tyska, tidningsartiklar har jag väl inte mycket att tillägga. Det var naturligtvis en mänsklig och marin katastrof.

1956 var jag mönstrad matros i gamla Margareth Johnson i över ett år innan jag började på Sjöbefälsskolan i Göteborg. Jag minns speciellt ett möte med Pamir under för fulla segel utanför La Plata-mynningen. Det var litet disigt och hon var en härlig syn när hon dök upp.

Ibland låg vi tillsammans med Pamir i Buenos Aires, där även vi lastade spannmål någon av resorna. Pamir brukade lossa kol och lasta spannmål. En viss del av spannmålet skulle alltid lastas som säcklast på toppen. Jag minns att jag en resa var ombord och hälsade på deras timmerman. Han beklagade sig över oerfarna eleverna och även över oerfaret befäl.

Jag har en gammal kompis, en 85-årig Johnsonskeppare. Han berättade att han 1957 tillfälligt hoppat av Johnson och mönstrat på ett tyskt Hamburg Süd-Line fartyg, som konkurrerade på Buenos Aires-traden. Han hade mönstrat 3:e styrman där för att lära sig tyska under ett år. Då hade han kommit i kontakt med en som brukade segla skeppare på Pamir och denne hade erbjudit min kompis ett 2:e styrmansjobb på Pamir. Detta eftersom han hade svårt att få tag på erfaret befäl och riktiga sjömän. Johnson ställde strax efter min kompis inför ultimatet att återvända till Johnson eller få sparken. Det kanske räddade hans liv.

Jag gick i styrmansklassen när haveriet inträffade och jag minns att vår gamle navigationslärare hade hört att Pamir hade gått in i ovädret med för mycket segel uppe. Men jag vet inte var han fått det ifrån. Tydligt är väl att dom överraskades och det är väl möjligt att lasten var dåligt trimmad. Jag vet inte alls vad som framkom vid förhören med de få överlevande, men det hela gick uppenbarligen mycket snabbt.

J.B. 11/2 2007.


Kommentar 2

Som vid de flesta katastrofer var det nog även här en serie misstag som ledde fram dess fullbordan.

En bidragande orsak var nog att orkanen "Carrie" tog en något oväntad bana. Hon kurvade norrut långt innan hon nådde kontinenten. Nu vet jag inte hur det förhöll sig med orkanbevakning 1957, men Pamir hade "gnist" ombord och fick säkert god väderinformation. Vilket den 11-12/9 inte bör ha oroat skepparen.

Från den 14-15/9. när orkanen åter avlägsnade sig mot Bermuda och programenligt ökade farten, var den nog än mindre ett bekymmer.

Om det var en routebaserad kursändring Pamir gjorde den 18/9 eller om det berodde på orkanrapporten vet jag inte. Om skepparen plottade orkanbanan dagarna senare, förefaller det mig som att han tänkte "stå på" och hinna framför orkanen. Nu hann Pamir inte detta utan hamnade i dess nu ogynnsammare kvadranter bl.a. för att "Carrie" åter ändrade kurs.

En 4-mast bark i en orkan har det nog inget vidare men det klarade sig nästan alltid ändå. Så en eventuellt dåligt stämplad spannmålslast var utan tvivel en tungt bidragande orsak till att det gick som gjorde. Säkert hade man byggt spannmålsskott i lastrummen men om detta gjorts ordentligt vet jag inte. Att hon for runt ordentligt i sjön talar ett uppsnappat meddelande om att fockmasten hade gått överbord för.

Jag begynte min sjömansbana strax efter och minns händelsen som en tysk nationell katastrof av nästan 11 september format. Man verkar då undvika, likt senare vid Estonia-katastrofen, att tala alltför högt om möjliga brister i sjömansskapet.

Pamir var ett klassiskt fartyg. Förd till England som pris under WW 1 och sen inlemmad i Erikssons åländska segelflotta med systern Passat som ännu kan beskådas i Travemünde. Hon vann en gång vetekapseglingen genom att segla Australien - England på 96 dygn. Vid katastrofen var hon elevfartyg i ett Lübeckrederi. På den tiden höll sig alla större rederier med egna skolfartyg - några under segel men de flesta var vanliga lastbåtar. Bara i Sverige hade vi ett 10-tal då. Som delar i ett av de bästa utbildningssystem som någonsin har skrotats.

C.H. 24/2 2007.