Mauretania, ett lyckligt fartyg

För att kunna vinna tillbaka det blå bandet från tyskarna, tog Cunard line 1903 ett lån på 2600 000 pund från den engelska staten för att bygga systerfartygen Lusitania och Mauretania som skulle kunna komma upp i en fart på 25-26 knop.

För att kunna nå dessa höga hastigheter drevs fartygen med ångturbiner. Den 20 september 1906 sjösattes det 230 m långa fartyget Mauretania. Vid första provturen nådde fartyget 26,75 knop, ett tillfredställande resultat. Tillsammans med Lusitania, som hade gett sig ut på sin jungfruresa den 7 juni, ägde Cunard de 2 snabbaste fartygen i världen. Mauretania var designat för att kunna bestyckas med 12 snabbskjutande 6 tums kanoner.





Faryget hade 7 däck. Precis som på Titanic inreddes salongerna efter historiska förebilder. Första klass utmärkte sig genom en enorm lyx i form av musikrum, rökrum, salonger, verandacafé m.m. Man fick känslan av att vara på ett hotell och inte på ett skepp. Andra klass hade en matsal som blev det största rummet på något fartyg på den tiden. Taket hölls uppe av enorma pelare.

Tredjeklasspassagerarna hade det bekvämare än på något tidigare fartyg. Istället för öppna sovplatser fanns det hytter för 4-6 passagerare.

I första klass kostade biljetten ca 200 pund. I andra kostade den runt 10 pund och i tredje klass ca 6-7.

I september 1909 vann Mauretania det blå bandet vilket hon behöll i 26 år. Mauretania fick ett rykte som ett pålitligt fartyg som kunde hålla tidtabellen.



När det första världskriget bröt ut annekterade den brittiska flottan Mauretania som skulle byggas om till truppfartyg för att flytta trupper till Grekland. Senare gick fartyget även som lasarettsfartyg. Totalt transporterade hon hem runt 15 000 sårade.

Mauretania klarade kriget medan systerfartyget Lusitania, som 1915 fortfarande skötte passagerartrafiken mellan Europa och USA, blev sänkt av en tysk ubåt. Denna händelse ledde bl. a. till Amerikas inträde i det första världskriget. Ca 1200 passagerare omkom.




Bilderna visar Mauretania som trupptransportfartyg (övre) och som Lasarettfartyg (nedre).

Efter kriget fick Mauretania sin inredning tillbaka och målades åter i Cunards färger. Passagerartrafiken mellan USA och Europa återupptogs. Istället för den tidigare Liverpoolrutten, skulle fartyget trafikera Southampton - New York. Mauretanias turbiner hade dock blivit utslitna under krigsåren och den högsta farten var endast 17 knop.

Efter en eldsvåda i New Yorks hamn bytte man ut de utslitna ångturbinerna och ställde om från kol- till oljeeldning. Eldsvådan hade skadat andra delar av fartyget och hon återvände till Tyne för ombyggnad och modernisering. Som nyheter installerades bl a fler privata badrum, man bytte ut mattor och utsmyckning. I mars 1922 var hon åter i trafik och uppnådde en hastighet på 25 knop. 1929 slog den tyska Bremen Mauretanias gamla hastighetsrekord och erövrade atlantens blåa band efter en medelfart på 27,92 knop.

Hon lämnade atlanttrafiken och användes som kryssningsfartyg bland annat i medelhavet, Bahamas och Västindien. 1934 hade fartyget hunnit bli föråldrat så Cunard bestämde sig för att sälja henne. Inredningarna auktionerades bort och den 1 juli 1935 gjorde Mauretania sin sista resa till varvet i Rosyth för att skrotas. Mauretania hade under sina 27 år blivit så populär att tusentals människor hade samlats för att ta farväl av ‘The Grand Old Lady’ .

Mauretania som kryssningfartyg